Jag och mamma har haft en mysig söndag. Vi åt gott grillat och kolla fotboll, och rabarberpaj till efterätt. Gottis!
Endel skratt bjöds det på och jubel varje gång Tyskland gjorde mål (eller jag tjonga upp armarna lite i luften och ropade lite).

Mamma erkännde att hon tipsat Robin om mitt inlägg "När tiden flyger förbi, finns ändå känslan kvar" tror jag det hette. Mitt töntiga förbannade inlägg, dock varken det första eller det sista. Tur att han tyckte om det iallafall.

För övrigt förstår jag mig inte på karlar. Så fort jag hittat någon som jag tycker om, tänds hoppet om oss för dig igen. Varenda fucking gång jag håller på att finna lyckan vill du ha en ny chans. Är det inte dags att inse att två personer som sårat varandra så mycket genom åren, helt enkelt inte hör ihop? Jag vill bara kunna umgås normalt med dig igen, utan att känna att jag ger dig falska förhoppningar, få massor av övertalningssamtal och ha dig utanför min port. 
Jag kommer alltid tycka om dig, trots allt ont vi gjort varandra. Men ibland räcker det inte.

It's time to face the truth
I will never be with you.


Lukas Podolski.

Nu kallar sängen, God natt!