Jag drömde massa konstigheter inatt, osammanhängande och knäppt. Jag hade hästar, var tillsammans med en killkompis, hade handbollsläger mitt ute i ingenstans och hamnade på fel lagbuss, haha. Hur som helst, innan jag somnade var det bara tråkigheter på tv så la mig med lurarna i öronen och lyssnade på gamla skivor, bland annat Westlife - jag fick tårar i ögonen. Varje gång jag hör den skivan flyger mina tankar tillbaka till när jag "mot min vilja" i sjunde klass fick lämna min dåvarande pojkvän och dra med familjen till Turkiet och satt och lyssnade på skivan om nätterna vid mitt sovrumsfönster och grät efter honom, hemskt - men vad jag saknar att vara så kär att man inte fungerar utan den andra personen. Nästan så jag får en tår i ögat igen.

Igår kväll hade jag ett samtal med min bästa vän, peppade henne till att satsa på det hon vill ha. Varför är det alltid så att jag kan komma med bra ideér annat folk ska göra - och sen följer jag aldrig mina egna råd? Detta är ju året vi ska våga, har jag sagt. Kanske det är dags att ta tag i det då, om jag vill ha den där känslan av att vara halv utan den man håller kär. Och efter ett år av misslyckade försök, kanske det är dags nu att våga satsa på något annat? (och nej, det var inte ett misslyckat kärleksår helt och fullt - underbara månader med dig E!)

Jag och E. Du fick mig att öppna ögonen, evigt tacksam och jag kommer alltid minnas dig med glädje.