Äntligen har jag kommit ut ur lägenheten. Att ligga inne och glo i taket i 3 dagar var värre en jag trodde, hundramiljoner tankar.. de flesta inte positiva alls. Hur kan det bli så? När man stannar upp och granskar sitt liv och tänker "vem skulle egentligen bry sig, på riktigt?". Hemskt att ens behöva tänka så, vart tog allt det underbara vägen? Jag hatar hösten och vintern, just för dehär. Allt känns genast så mycket värre, all saknad, alla tankar. Och när jag legat nu under dom här dagarna, har jag verkligen tänkt mycket. Inte många i min värld som orkat slösa några sekunder och slänga iväg ett sms, en rad på facebook eller så. Jag kanske begär för mycket, vad vet jag. Jag är ju inte själv världens bästa kompis, så jag kanske inte förtjänar en tanke eller två ibland.

Fan vad jag hatar detta. Ge mig sommar så allt lättar upp igen. Ta mig iväg, till bättre ställe!
Tack farmor för idag iallafall, min guldklimp.

Tack ni som alltid finns där.
Jag vore bokstavligen ingenting utan er!