Jag vill inte vara negativ, jag tycker inte om det. Ibland är det bara svårt att fortsätta vara positiv.
Jag har bra vänner, några av de bästa man kan ha. Ändå kan man känna sig så ensam ibland.
Även bland folk jag tycker så mycket om kan allt kännas så ytligt ibland, ser någon mina tårar?
Eller är det det ytliga dom ser när dom ser på mig, den spralliga och samtidigt blyga tjejen,mitt i vimmlet?

Jag har som sagt vänner. Vissa är betydligt viktigare än andra, för att inte säga livskraft.
Så är vissa människor för mig, inte bara folk jag kan ha otroligt roligt med, utan folk som ser bortom
skalet och verkligen bryr sig om hur insidan ser ut. Det är min livskraft, min gratisterapi, mitt sätt att
förstå mig själv och världen runtomkring. Men ändå finns det människor, som inte vill förstå eller försöker,
 som fortfarande skulle se mig som den glada tjejen som älskar att bli full. Att inte bry sig om någon man
älskar, är det verkligen att älska? Eller har man bara inte energi att bry sig om hur andra mår?

Känns lite så just nu, att vuxetlivets vänskapssätt är så mycket mer ytligt, man träffas när man kan och har kul.
Vad hände med allt prat? Om drömmar, krossade hjärtan och jobbiga familjesituationer? Försvinner allt sådant
bara för att man blivit vuxen? Eller tror man att man är för gammal för att ha en kompis axel att gråta mot?
Då vill jag inte vara vuxen, för jag vill och behöver mina vänners axlar att gråta mot och tröstande ord om att allt kommer bli bra.