Jag har jobbat idag igen, blev inringd imorse så var bara att fixa sig och ta sig dit.
Som tur var jobbade jag med Linda på barn, vilket gör det roligare.
Nu sitter jag och är jättetrött, men vill inte sova. Vill inte! Jag har fruktat för morgondagen.
Den dagen kommer vara så jobbig, och jag vet inte hur jag kommer reagera.
Är mina tårar slut? Eller har jag några extra liter på lager? Kommer jag verka
okänslig om jag inte kan gråta mer, eller göra pappa och farmor mer ledsna om jag
är förtvivlad? Hur kan man helt enkelt sörja lagom mycket?!
Imorgon är det min älskade farfars begravning, men trots att det är sorligt så finns
det ändå något att glädjas över, ska träffa mina kusiner på pappas sida som jag inte
träffat sen jag var 13. Egentligen är jag arg, på hur dom skitit totalt i farfar, och oss.
Vart har ni varit i alla år?

Önskar att min bror kunde vara med på begravningen. Det skulle betyda mycket för
honom i framtiden tror jag, och för mig imorgon. En axel att luta sig mot.
Jag älskar dig, och tycker synd om dig för att du missar det sista avskedet.

En annan jobbig sak med den 5 juni är min ängel, Caroline. Hennes födelsedag.
Imorgon skulle hon blivit 20 år. Vad vi skulle levt! Jag saknar dig så mycket!