Jag gjorde som jag kände för och gick en promenad Noel, 2 timmar lång med Jenny som sällskap. Hade jättetrevligt tills sista stunden då Noel fick tuppjuck och blev ledsen, då är det inte kul att stå på stan och folk kollar på en, känner sig som världens sämsta, hemskt. Halvsprang till pappa genom stan med en ledsen Noel, samtidigt som jag själv försökte hålla för tårarna, katastrof!! Passade på att stanna hos pappa på mat, som inte menade något illa och sa något som jag, känslig som tusan, började gråta för. Fy fan vad jag är klen just nu, nästintill pinsamt. Det positiva med de var ju att Noel slutade gråta och kollade som ett fån på mig istället, sötnos.

Jag: Fan, kanske kan sälja Noel för en mjölk.
Jenny: Men du, även mjölken kan bli sur!

Ojojoj vad vi skrattade, det var skönt. Mitt i paniken och tårögda ögon kom ett skrattanfall rakt från hjärtat.



i miss you'r smile.